Den här cigarren inköptes som singel för att jag var så in i bomben nyfiken på hur en dylik exklusivitet smakar. Min Ron Nee hävdar att Milleniumcigarrerna (kanske dock bara gällde Cuaba Distinguidos) kommer att behöva decennier på sig för att uppnå full mognad, men jag fyrade av den här ynka åtta år gamla cigarren i alla fall! Vad jag har sett så har det sällan getts några lyriska recensioner av Millenium-robuston så jag tog mg an uppgiften utan några särskilt högt ställda förväntningar.
Jag tyckte om utseendet på den här cigarren ända från början. Täckbladet har en varm chokladbrun färg med en lätt oljig glans. Bladet ser väldigt tjockt och papyrusartat ut men konstruktionen är bra utan några hårda områden och med en bra spänst när man klämmer på den.
När jag provar draget efter snoppningen så är det lätt men inte vindtunnel-lätt, lyckligtvis! Det smakar bara fin tobak så här långt, och det duger gott. Dags att fyra på och avnjuta Montecriston!
Med tanke på att jag är väääldigt försiktig med Blazer-tändaren tar cigarren fyr på ett mycket smärtfritt sätt. De första blossen får mig att spärra upp ögonen. Draget är lätt, som sagt, och rökutvecklingen är enorm samtidigt som smakerna bombarderar mig så att jag måste stanna upp och tänka efter om vad det är jag egentligen upplever. Öppningen är mjukt kryddig med trätoner som svalkar gommen. Snart utvecklas den till en krispigare cigarr med smaker av bönighet, tobak och torrare trätoner och en mediumkropp. Ingen pepprighet alls egentligen, bara en mjuk och samtidigt krispig smak. Det påminner om flera cigarrer jag rökt; som en kombination av en Montecristo Tubos från 70-talet (tack MK!) och en Cohiba Esplendidos '97 som MK bistod med vid SmCS-träffen i höstas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på de, men likheterna fnns där; en grundläggande smak från Tubosen och balansen hos Esplendidon. En liten snedbrand utvecklas men är lätt fixat med en touch av tändarlågan. Mängden rök fortsätter att förbluffa mig. Var kommer all rök ifrån? Plötsligt inser jag också att eftersmaken av den här Robuston är mycket lång med träsmaker i förgrunden. Askan är mörk och uppbruten i flagor med stråk av vit aska. Ganska typisk för en kubansk cigarr, mao.
När jag börjar röka den andra tredjedelen blir cigarren fyligare och jag känner en starkare pepprighet i näsan vid utandningen. Eftersmaken är också starkare och jag har nog aldrig upplevt en så lång och god eftersmak som hos denna. Smaken börjar nu bli mer balanserad men också mer dov samtidigt som trätonerna är mer framträdande än tidigare. Allt är dock fortfarande mjukt och gott och röken fortsätter att formligen välla ut ur cigarren.
I den sista tredjedelen återkommer kombinationen av bönsmak och tobak ett tag men samtidigt är cigarren överlag starkare och fylligare än förut. Inemot de sista centimetrarna förändras den återigen till att smaka av trätoner och pepprighet utan att någonsin bli något annat än njutbar. Lite beskhet på slutet men en lätt utblåsning genom cigarren tar hand om det varje gång. Inte förrän på slutet blir den orökbar. Plötsligt, med mindre än en tum kvar, tar denna Montecristo Robusto Millenium Reserve slut, och förklarar detta med en obeskrivlig bitterhet som nästan får min tunga att krulla ihop sig, så jag låter den dö, nöjd med mitt värv och lite snurrig av nikotin.
